Regnet smattrar mot rutan och här ligger jag med bara ett täcke runt min nakna kropp. Man skulle kunna tro att det är frid och fröjd, men det skulle jag nog inte påstå att det är. Jag vet inte om det är min paranoia som har kommit tillbaka starkare än innan eller om det "bara" är att jag har kommit till insikt. Antagligen är jag bara lite nojjig. Jag har börjat lägga märke till fel och brister hos personer som kanske eller kanske inte har det inom sig. Jag har ingen aning längre. Inte om nått. Relationen har blivit för stark. Kan den blir för stark? Dom säger att man ska sluta när man ligger på topp. Men jag undrar jag om man kanske ska arbeta sig igenom backar och motgång. Jag känner att jag kanske inte orkar det när just nu. Men orkar jag en relation där jag för var dag stör mig mer och mer på vissa saker och brister? Orkar jag ha min gamla paranoia tillbaka, en paranoia där jag inte kan känna mig säker på något.
Det har utvecklats en sida hos mig som jag inte riktigt kan stå för, eller kan jag det? Det kan jag nog men det hoppar ut grodor ur munnen på mig. Grodor som jag menar när jag säger men som jag kanske förskönar vid andra tillfällen. Grodor.. Jag vill kunna berätta och jag gör det på mitt sätt. Vi får se om det godkänns eller inte, men snart är det över med alla mina oron, hoppas jag i alla fall.