Orden vill inte rinna av mig. Sitter fast, fast i mina egna tankar. Det har blivit som en ond cirkel. Den ena negativa tanke efter den andra. Jag vill inte göra mig mer svår än vad jag är. Jag vill inte tycka som jag tycker. Varför är det inte så att man kan bestämma själv hur man vill att allt ska vara? Varför vill man något men känner det motsatta?
Jag vill kunna känna kärlek och ge frihet till alla, men jag kan bli svartsjuk.
Jag vill kunna vara logisk och enkel, men gör allt komplicerat, emotionellt.
Visst att man kan tänka hur mycket som helst. Försvinna in i sin fantasi och stanna där ett tag. Men gör man kanske det för mycket, tänker för mycket och drar konstiga slutsatser som inte alls stämmer in med verkligheten? En grej som är sann är att man aldrig, under inga omständigheter, tänker för mycket. Kanske man tänker mycket negativt men aldrig för mycket.